Liten, söt, ond...

Senaste inläggen

Av Paula - Onsdag 19 sept 05:33

Jag ringde min förstfödda igår. 16- åringen. Och blir så förbluffad över hur VUXEN hon blivit.

Min blyga lilla skruttunge!

Vad hände?

Hon låter så självständig och självklar på något sätt. Igår var hon på väg till gymmet och träna med sin pojkvän. Och skolan går bra. Första terminen på gymnasiet och hon har redan fått börja göra praktiska moment på frisörlinjen.

Jag är så in i bomben stolt över henne, samtidigt som jag är lite ledsen över att hon inte är en liten pluttbebis som behöver sin mamma.

Ja begrip int. Att tiden går så fort.

ANNONS
Av Paula - Fredag 14 sept 13:40

Äntligen är valet över, och jag och maken drog iväg till solen dagen efter. Jag var inte alls sugen på att åka med tanke på att det har varit så struligt hemma. Men väl här så känns det bra. Det var nog välbehövligt med miljöombyte.

Enda nackdelen är att jag mår illa på morgonen och inte kan njuta av hotellfrukosten. Men att sola, bada, vila och skämma bort mig är helt underbart. Sen När vi kommer hem börjar ett nytt liv. Med mig ensam hemma på veckorna, och mannen iväg på jobb. Så då unnar jag mig att njuta nu. Sen när bebis kommer så hamnar jag långt ner på listan igen. :)

Magen blir större för varje dag. Och räkan därinne sprattlar för fullt. Jag är så nyfiken på honom.

Igår såg vi en magisk solnedgång. Här är så vackert och hotellet är superbra.

Om 3 dagar åker vi hem igen.

ANNONS
Av Paula - Fredag 7 sept 00:22

Har varit till doktorn idag. (Ja eller igår). En ren glädje! En doktor som jag träffat på via mitt jobb för något år sedan och som jag fick en sån otroligt fin kontakt med.

Och nu träffade jag honom som min doktor, vilken lycka. Vissa personer är bara magiska. Han är en sån. Empatisk, vänlig och sunda prioriteringar. Nåja, det var en trevlig pratstund om allt möjligt, och från och med idag har jag höjt dosen på min antidepressiva. Även om det känts bättre igår och idag, så vill jag vara förberedd för ytterligare hormonell berg- och dalbana och jag vill inte hamna i en förlossningsdepression. Då är jag hellre välmedicinerad innan. Och som doktor sa: om det lilla pillret hjälper dig, så för jösse namn, ät på!

Fick även bekräftat min farhåga om koniseringen, jag har en ökad risk att föda för tidigt, och vid minsta lilla symtom så är det sjukskrivning och sängläge som gäller. Huvva! Hoppas räkan stannar där inne länge! Jag vill ju njuta av graviditeten hela vägen genom 40 veckor. Och jag vill inte hamna på neonatalavdelningen på något annat sjukhus. Hemma har vi ingen sån resurs. Bara att hålla tummarna och ta det lugnt så man inte stressar på något.

Av Paula - Onsdag 5 sept 00:47

Nu orkar jag inte gräla mer. Jag får gilla läget. Sitta still i båten och se vad som händer. Jag vet att grunden till allt detta är att mannen ska åka bort och jobba, och det känns som att han lämnar mig. Medan jag blir ensam med allt ansvar. Då vill den sårade kvinnan i mig lämna honom före! Ni vet, hellre dumpa än att bli dumpad. Känna att man har makt över situationen. För just nu känner jag mig maktlös. Usch. Ibland känns det som att jag borde ha följt min plan och bli den galna kattkvinnan istället för att bli kär och skaffa man.

Men, då hade jag inte haft räkan i magen... och jag tycker om räkan i magen. Jag vill dock att räkan ska ha en närvarande pappa också. (Och det får han ju absolut inte om jag lämnar pappan i fråga). Så, vapenvila. Sitta still i båten och allt det där. Jag ska försöka förtränga allt från gurkor till klänningar.
På torsdag ska jag till doktorn och kolla om jag kan höja dosen antidepressiva, eller om han tror att detta hänger ihop med graviditet och livet i övrigt. Men jag hoppas på en dosökning. Jag tror att det skulle hjälpa.

Men nu till något annat. Jag är i v23, imorgon v24, och min mage är ju ännu pytteliten jämfört med dom tidigare gångerna.

Den putar ju bara lite. Ändå finns där en räka som buffar och sprattlar. Ikväll fick blivande storasyster känna på sparkarna och hon tyckte det var jätteläckert! Hon ser så fram emot att få en lillebror. Jag tror hon kommer bli den bästa storasyrran han kan få. <3

Av Paula - Måndag 3 sept 23:27

V23 nu. Kaos hemma. Bråk varje dag.

Jag upplever att maken har bara tid för sitt jobb och sitt fritidsintresse. Jag är gravid, hormonell och känner mig osynlig. Och med tanke på den ökade blodvolymen så är förmodligen dosen antidepressiva som jag står på alldeles för låg. Men jag törs inte höja den då det inte är bra för bebis.

Just nu vill jag bara fly. Jag vill vara ensam, slicka mina sår och börja bygga upp mitt eget liv igen. Jag vill ta hand om bebis själv. Jag vill inte känna längre att jag sitter och väntar på att mannen jag älskar ska ha tid för mig. Varför ser han mig inte? Varför bryr han sig inte? Inte ens när jag väntar vårt barn ser han mig. Det gör ont.

Av Paula - Lördag 25 aug 02:49

Jag vet att det är hormoner. Jag är i vanliga fall inte den som tar åt mig av saker sagda med glimten i ögat... men nu! Oj oj.

Jag önskar att maken tassar på tå, fjäskar 24 timmar per dygn och om inte det går så kan han bara vara tyst.

Googlade iaf på fenomenet och jag kan lugnt säga att jag är inte ensam om att vara lättirriterad och gravid.

Den enda som inte retat upp mig ännu. Det är Harry. Han är så bortskämd och så söt så man kan inte bli arg på han. När han kommer med lillnosen och ska pussas, då blir man bara kär. Kanske han kan lära maken hur man ska bete sig?

Av Paula - Fredag 24 aug 03:26

Oj?! Ett blogginlägg? Sådär 1 år och 4 månader sen sist. Men så kan det gå.

Jag tänkte kanske skaka liv i bloggen lite. Kör väl en snabb uppdatering iaf.

Jag är med barn! Inte nu någon fräck nyhet, då jag vetat om det i 4 månader nu. Men det är först nu det börjar kännas verkligt. I april pissade jag positivt på stickan, och sen dess har det varit en osäker väntan på om det ska gå vägen eller ej. Så jag har inte riktigt vågat tro på att det är på riktigt. Förrän nu. Nu känner jag den lille sprattla runt därinne varje dag.

3 år tog det av missfall och försök. Hann till och med precis bli beviljad IVF och skulle börja med hormosprutorna när nästa mens kom, men den kom inte. Det var en lång väg. Och därför har jag inte vågat tro på det. Under dessa tre år så var det helt klart värst när jag fick missfall dagarna efter vårt bröllop. Då satt jag och grät i gynekologstolen totalt otröstlig.

Men nu blickar jag framåt. Att börja om igen med barn, när förstfödda precis börjat gymnasiet. Nog känns det lite galet, men kul. Det kommer bli tufft. Mest på grund av att jag kommer till största del vara ensam (igen). Mannen kommer vara bortrest på jobb, så jag får reda ut bebis och hundar och hus på egen hand. Om bara reumatismen håller sig undan så kommer det nog gå vägen med strikta rutiner. Men en dag i taget och den tiden den sorgen.

Hur som helst så är han så välkommen när han väl behagar komma. Jag hoppas han kommer i januari, men risken finns att det blir ett decemberbarn till. :)

Just nu njuter jag varje kväll/natt av att känna dom bestämda buffarna inifrån livmodern. Det är nog den mysigaste känslan som finns. Att få börja knyta an till en ny liten person. Och det roliga är att alla barnen faktiskt blev glada. Lite bestörta, men uppriktigt glada över att få ett litet syskon. Det hinner gå över 11 år mellan senaste barnet och nykomlingen. Jag behöver nog gå en blöjbytarkurs för att friska upp kunskaperna. :D

V 22 just nu. Tiden flyger fram.

Av Paula - 1 april 2017 22:59

Alltså, nu är det såhär att jag har fått en bokning av kommunen till och med 31 augusti. Det är en lång bokning. Och det innebär att jag jobbar 7:45-16:30 vardagar. (Denna vecka har jag dock några dagar blivit kvar längre)

Och, det är både bra och dåligt.
Jag trivs, och det är skönt med rutiner. Jag sover bra, men är trött på morgonen och längtar jämt efter sovmorgon. Och det känns som att man hinner ju inget annat än jobba. Och sen har man jättemycket att göra ikapp på helgen (städa, umgås med familjen, tvätta ikapp osv).

Men men, det är väl en vanesak.

Nu är det iaf helg, och det har varit fullt upp. Raring är bortrest och det är bara jag, Saga och Rex hemma.

Idag började morgonen med strömavbrott kl 06. Då vaknade jag. Insåg sen att koka kaffe blev svårt, så efter frukost gick jag med hunden till macken och köpte färdigt kaffe. Kl 11 kom strömmen tillbaka.

Sen for jag och Saga ut med skotern. Och eftersom jag är ny på skoter i denna stad så är det lite svårt att hitta till alla leder vilket idag innebar att vi körde en liten bit i skogen och körde fast...

Det tog en timme att gräva och joxa, men till slut kom vi lös, och då var vi sjöblöta och trötta och körde hem. Men vi hann i alla fall se några skidåkare på dundret runt. Vi var riktigt nöjda att vi redde ut situationen.

Mitt på dagen såg jag också Malmö förlora första semin.

På eftermiddagen, när jag hade skjutsat Saga till hennes kompis tog jag ut Rex på en runda. Underbart väder!


Och på kvällen fick jag agera frisör.

Saga ville bli av med sin bångstyriga frisyr.

Nu är jag rätt trött, efter alla aktiviteter och att jag suttit med deklarationen ikväll. Blir skönt att lägga sig.

Presentation

Fråga mig

12 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Liten, söt, ond... med Blogkeen
Följ Liten, söt, ond... med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se