Liten, söt, ond...

Senaste inläggen

Av Paula - Lördag 5 jan 14:05

Den 29/12 2018 kl 23:42 föddes vår lille Thor.

Värkarna började komma kl 01 på natten, och kl 04:30 åkte vi in då det var 4 minuter mellan. Fick där en sovdos då jag inte sovit på 2 nätter och fick några timmar välbehövlig sömn på morgonen.

Öppningsfasen var sinnessjukt lång... trots att det är mitt 4:de barn. Jag gissar att det har med ärrvävnad efter koniseringen att göra. På eftermiddagen var jag bara öppen 5cm. Barnmorskorna tyckte det gick för sakta så de tog hål på hinnorna. Jag kunde inte kissa själv heller under förlossningen så det blev tappning var 3-4 timme. Tyvärr hjälpte inte att ta hål på hinnorna att sätta fart på öppnandet, så det blev värkstimulerande dropp på kvällen. Hände inte mycket då heller, så de ökade till dubbel dos... då brakade helvetet lös!

Hamnade i en sån värkstorm med kraftiga täta värkar som aldrig släppte helt i pauserna. Jag fick total panik! Jag skrek efter epidural och att de skulle stänga av droppet! Hyperventilerade lustgas och började hallucinera. Till slut fick jag epiduralen, efter lite kämpande, personalen fick hålla fast mig, jag var helt panikslagen. Stackars narkosläkaren. :( Men epiduralen funkade, och droppet stängdes av en stund så att min kropp fick återhämta sig.

Sen fortskred öppningsskedet bra och någon timme senare föddes ett litet gossebarn. Med facit i hand borde jag ha tagit epiduralen innan värkstimulerande droppet, men det är lätt att vara efterklok. Krystningen gick på ett par minuter och i övrigt var det en helt ok förlossning, om än väldigt lång och uttröttande. 19 timmars kamp på förlossningen, och jag är så glad att min kropp orkade hela vägen in i mål trots att jag inte fick behålla någon näring pga kräkningar.

Min man var till stort stöd under hela förlossningen och jag är tacksam över att han fanns där vid min sida hela tiden.

Vi gick mycket i sjukhuskorridorerna.

Lustgasen fungerade jättebra. Och jag andades fint genom värkarna ändå tills de kopplade droppet på.

Thor 3495 gram och 50 cm
Helt perfekt och fullkomligt underbar! <3
Välkommen till familjen.

ANNONS
Av Paula - 27 december 2018 07:46

En milstolpe avklarad, dvs ingen bebis på julafton! Såg däremot att en av mammorna i mammagruppen fick en söt liten son på julafton. Hon var den som var beräknad först av oss mammor, sen är det min tur. Få se om den ordningen håller i sig eller om någon smiter in där mellan.

Nu till gnället!
Jag har blivit krasslig! IGEN! Jag blir galen! Hostar, snorar, rösten håller på att försvinna och jag känner mig risig deluxe! Nu vill jag absolut INTE börja föda barn. Jag vill vara frisk och pigg!

Jag hoppas kroppen gör av sig med denna förkylning snabbt så jag är pigg till nyår. Hade varit kul att föda barn 1/1.

ANNONS
Av Paula - 23 december 2018 14:08

Kallt ute och ingen bebis på gång ännu.

10 dagar kvar.

Av Paula - 20 december 2018 23:46

Nu går tiden sakta. Eventuellt står den still...

Jag är ambivalent. Å ena sidan är jag en smula less på att vara gravid nu. Känner mig stor, tung, osmidig osv...
Å andra sidan känner jag mig inte redo ännu för en bebis?! Och hur ska jag hinna bli redo på mindre än 2 veckor? Jag kommer nog inte bli mer redo än såhär?

Det är ändå över 11 år sedan sist, och jag har hunnit bli bekväm. Det är skönt med stora barn som sköter sig själv. Och nu börjar man om från början?! Jisses. :) Nog är man lite knasig.

Oavsett så är han efterlängtad. Av oss alla. Och jag har nu såna besvär så det känns som att han kan komma närsomhelst.

-Magen är i totalt uppror och lös.
-Blodtrycket har stigit till 130/86.
-Sammandragningarna gör av och till ont.
-Jag upplever att jag är mer hungrig och äter oftare nu, som att ladda upp.
-Sover otroligt mkt.

Bara han inte kommer på julafton.

Av Paula - 14 december 2018 07:48

Jisses vad denna graviditet har gått fort! Just nu känns det som att bebis kan komma när som helst.

Mycket har hänt sen senaste blogginlägget.

Jag och Maken var i en bilolycka. Fruktansvärt! Enorm smäll, efter en avåkning i snömodd rätt in i en tall. Tvärstopp tog det, ont gjorde det och den initiala skräcken försatte mig i chock tills jag kände bebisen röra sig i ambulansen påväg till akuten.

Vi klarade oss alla utan större skador, även hundarna. Hade hemskt ont i typ 2-3 veckor efteråt i bröstkorgen, svanskotan och smalbenen. Men skönt att det gick bra.

Samtidigt som bilolyckan gick jag även på graviditetsledigt. Missade sista jobbnatten pga olyckan, men det var inte aktuellt med jobb då ändå. Så med det sagt så har jag varit ?ledig? 5 veckor nu, och det känns ingenstans. För i gengäld har det varit mycket politiskt jobb istället. Utbildningar, nya uppdrag, konflikter osv.

Alla förberedelser här hemma är klara.

Nu är min största oro att förlossningen sätter igång när maken är i Stockholm... det känns inte roligt att ständigt oroas över det. Skönt att han kommer hem ikväll iaf. Hoppas jag. Flyget är ju inte att lita på.

Magen är stor nu tycker jag. Och mina långpromenader med hundarna börjar gå riktigt långsamt och tungt.

Sammandragningarna kommer ofta, och ibland är det nog rena förvärkar eftersom att dom gör rätt så ont. Nu är han välkommen när han än behagar komma, men efter nyår hade varit bra. Jag tror dock inte att han håller sig därinne så länge, men hoppas kan man ju. :)

Av Paula - 28 oktober 2018 00:46

V31 nu. Och nu börjar det kännas tungt. Känner mig osmidig, tung, trött, hungrig och slut. Kan inte begripa hur jag ska klara 9 veckor till. Av och till känns det som att lungorna inte får plats och sammandragningarna kommer tätt vissa dagar. Då blir jag helt slut i hela magregionen.

Trög har jag också blivit. Glömmer massa saker och är allmänt ofokuserad.

Men jag var på gravid-vattengympa i veckan. Det var riktigt skönt! Varmt vatten och man vägde ju ingenting i poolen. Ska bli skönt att gå på det nu i 6 veckor till.

Och även om jag är stor och höggravid så går jag ändå iaf 4-5 km per dag med hundarna. Ibland upp till 8 km om jag är ensam hemma med dom. Det är inte illa.

Av Paula - 21 oktober 2018 02:20

Ja jisses vad fort tiden har gått!
Redan i v30.

Jag är i slutet på jobbveckan och kroppen börjar säga ifrån. En av nätterna hade jag mycket sammandragningar och en blödning på morgonen, så det blev en premiärtripp till förlossningen. Allt såg bra ut och räkan sprattlade för fullt. Och dagen efter det fick jag hem brev från försäkringskassan att de beviljar mig graviditetspenning! Så med tanke på blödningen och sammandragningarna så tänker jag nyttja hela den perioden och har iom detta bara 7 jobbnätter kvar innan jag blir ledig. Det känns jätteskönt!

I övrigt så har illamåendet gett med sig och jag har inte kräkts på nästan 2 veckor. Blodtrycket däremot är i lägsta laget och jag känner mig yr och svag emellanåt. Men annars mår jag bra.

Hormonerna verkar också ha stabiliserat sig! Från att ha velat skiljas från maken så är jag sådär rosa-fluff-lycklig och väldigt kär i honom. :) inte illa.

Jag gissar att maken uppskattar mitt kära tillstånd faktiskt.

73 dagar kvar.

Av Paula - 7 oktober 2018 23:47

Fick höra idag att det finns en person som sprider illvilliga rykten om mig. Jaha, men varsågod. Har du då inget annat att göra med ditt liv så fortsätt sprida rykten om det ger dig någon sysselsättning. He bjud ja på.

Men o andra sidan brukar jag tycka synd om personer som beter sig på dylikt sätt. De kan inte må bra i sig själva. Om man hela tiden måste projicera sina egna tillkortakommanden genom att förminska andra, då har man inte så bra koll. Men för all del, något måste ju personen få roa sig med.

I övrigt då?!

Jovars, räkmagen växer på. Inne i v 28 nu.

Och hör och häpna: jag har varit sjukskriven 3 arbetspass!! Det händer otroligt sällan. Men jag var upptagen med att försöka hosta upp lungorna så jobb kändes inte så aktuellt. Men nu är jag tillbaka, dock med en irriterande rest av hostan kvar. Men det blir bättre och bättre.

I övrigt knallar livet på. Jag roar mig med att kräkas då och då på morgnarna och det är få maträtter som tilltalar mig. Men det är bara att gilla läget. Nu börjar ju den tunga perioden. Trimester 3. Huuga.

Jag sa i veckan adjö till mitt underliv också, för den ser jag inte längre. Magen är som ivägen. Jag har nästan landat i mitt nya liv också, med Mannen som är borta under veckorna på jobb. Hundarna har intagit hans sänghalva när han är bortrest, och det gillar jag. Jag gillar deras närhet även om de kan bli lite påfrestande ibland.

Som sagt, livet knallar på. Om försäkringskassan beviljar min graviditetspenning så har jag bara 4 arbetsveckor kvar om jag tänkt jobba t.o.m månad 8. Vi får se.

Presentation

Fråga mig

12 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Liten, söt, ond... med Blogkeen
Följ Liten, söt, ond... med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se