Har vart till Dr som ni vet. Kom precis hem därifrån, totalt utmattad, knäckt, slut. Får väl se om det blir bättre nu...

Hur som helst, har ju som sagt inflammation i en led i handen, och en i foten, och dr kunde inte säga säkert, men förmodligen är det nåt reumatiskt. Mest troligt psoriasis artrit. *rädd* Hon var dock orolig att jag haft denna svullnad så länge, nästan ett halvår, så hon var trodde att det kan ha blivit en kronisk inflammation, att den aldrig går bort i dom lederna. Tack tack.

Men men, fick då nya mediciner, så förhoppningsvis ska jag kunna sova även om jag tar dom. Och förhoppningsvis tar dom bort svullnaden och värken.

Sen då, var Dr borta ett tag, kom tillbaka och sa:

Dr - nu ska vi prova spruta in lite kortison.

Jag -VAD SA DU ATT DU SKULLE GÖRA SA DU ATT?? *panik*

Dr - Sätta in lite kortison i lederna, med spruta.

Jag - Gör det nåt om jag svimmar?? För du vet, jag är hemskt rädd för nålar, inte nu när man tar blodprov men nålar i övrigt, tycker dom är jätteläskiga, helst när man aldrig tagit en just sån nål förut... *babblar nervöst*

Dr - Ojdå, men du kan ju ligga ner, då tror jag inte att du svimmar.

Sen satte hon då igång, men foten först. Först klämma, nypa, vrida och  sprita, sen in med nålen. IN I LEDEN, vispa runt lite med den där och sen in med kortisonet... Mitt i allt säger hon:

-Nää, du får inte börja hyperventilera, andas djupt.

Jaha, ok, visst. Hon misslyckades med första sticket, och gör om hela procerduren i foten.

Till slut ligger jag där på britsen, skakar, gråter, håller systern i handen och skäms... Jag gör verkligen allt jag kan för att INTE börja hyperventilera, hon får säga åt mig flera gånger. Mitt i snyftningen utbrister jag: 

- Jag föder ett fjärde barn, när som helst, bara jag slipper en till sån nål!!

Men så funkar det ju inte, var ju handen kvar då. Samma procedur där... Påbörjar återigen hyperventilering varpå dr säger: 

-Ska vi avvakta lite tills du är lugnare?

-Nää, gör bort skiten nu så jag slipper. *snyftar fram orden* 

Och så grävde hon runt med nålen i den leden också.   

Det sprutade tårar och mascara på den britsen kan jag säga... *skäms*

Den urgulliga systern gav mig lite vatten sen, och papper att torka bort tårarna med. Fick också order att INTE belasta foten på ett dygn, så det blev inget jobb. Fick halta mig ut till bilen därifrån.

Men fatta. Jag är 28 år, och gråter som ett litet barn hos läkaren... *suck* Och jo, jag hade lätt fött ett barn än tagit dom nålarna. Varför är jag så satans nålrädd?? Är det pga den där tandläkaren som höll fast mig när jag var liten medan han körde in bedövningsnålarna i käften?? Sen den gången har jag aldrig tagit en tandläkarbedövning. Sen den gången undviker jag tandläkare. Och sen dess är jag nålrädd. Dom där nålarna kändes precis som hos tandläkaren. *ryser*

Ska på återbesök om 3 månader. Hoppas att jag slipper nålarna då. :-(

Nu ska jag tycka synd om mig själv. Sen ska jag diska, med diskvantar på mig, får ju inte ens blöta handen eller foten, så det blir inge badkar idag.

Sen blir det soffa, och film.

 

Malin

25 november 2008 13:38

Men uuuusch! Stackars liten! :( Jag hade kunnat ta de där nålarna istället, är inte det minsta rädd. Hoppas att det blir bra i lederna. *kram*

http://www.onormalins.blogg.se

 

synne

25 november 2008 14:15

Det är tillåtet att gråta när man är hos DR,och för allt i värden du har inget att skämmas över.Det finns stora muskelösa tuffa mattjo killar som gråter och skakar som ett litet barn när jag ska ta venprov på dom.Och dom sprutorna du fick gör förbannat ONT för det är en stor nål och man måste göra runt. Så sträck på dig ,du var skit duktig.Många kramar

 

Nina

25 november 2008 16:02

Ååååå ja förstår dig.. fy jag är oxå livrädd.. å jag som ska på VC imorrn å ta blod prov :-(

 

Eija

25 november 2008 18:10

Stackarn!! Hoppas de hjälper iaf!! Men kanske, om det blir en nästa gång, så kankse du kan få en person som tar hand om dig.. o en läkare som är snabb i sticken ;)

 

Paula

25 november 2008 18:12

Tack ska ni ha allihop. :-)
Himla snälla är ni. *ler*

http://lso.bloggagratis.se

 

Elvira

25 november 2008 22:43

Men lilla söta onda gumman! Fan, va modigt å bra gjort att låta dem fixa både hand å fot, trots allt.
Vet att det gör skitont, vet åxå att med lite tur räcker sprutorna upp till ett år!!:)
Tycker du borde utses till dagens modigaste-minst!!

http://vildvira.bloggagratis.se

 

Paula

25 november 2008 23:14

Elvira, tack!!
Kan dom räcka ett år?? *hoppas*

Hi hi, kände mig föga modig när jag låg och grinade och skakade. :-) Men skönt att ha det bortgjort.

http://lso.bloggagratis.se

 

Leen

26 november 2008 08:37

Men usch vilken upplevelse! Inte ska u skämmas för att du grät. Det gjorde säkert skitont, In i leden!! Jag fick en kortisonspruta i muskelfästet men då fick jag en bedövningsspruta innan och leden måste vara mycket värre! Håller med Elvira; dagens modigaste!!!

http://blogg.aftonbladet.se/18317

 

Paula

26 november 2008 12:00

Vad faaaan, har hört flera som sagt att dom fick bedövning innan, varför fick inte jag det??? Vilken orättvisa. *muttrar*

http://lso.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ok. Till att börja med: livet känns så mycket bättre. Jag har börjat KBT, detta pga min låga tolerans för stress sen min ?gå in i väggen?- episod. Och min låga självkänsla. Och det har hjälpt! Bara att inse hur knasigt man tänker när man har låg ...

Jag har tagit en paus från FB. Av flera anledningar: Det tar för mycket tid, och man sitter jämt där och dumglor. Jag gör för många inlägg, och detta tror jag bidrar till att min make ?följer? mig där, och då anser sig uppdaterad och inte beh...

Jag är så glad att jag kommit igång ordentligt med träningen. Jag mår så gott av det. Under sommaren har det blivit 3 pass i veckan, men nu när jag har varit ensam har jag bara mäktat med 2 pass i veckan. Idag var det nypremiär på gymmet. Körde 2...

Ok, sen mitt förra inlägg har det bara varit en kamp för att klara vardagen. Ensam med en 8-månaders bebis, 2 hundar, ett hus och en kommunal budget att knåpa ihop. Och lägg därtill att bebisen håller på att skaffa en till tand och INTE sovit hela nä...

Länge sen sist! Jag har prioriterat familjelivet och semester. Sommaren började rätt knackigt. Det var en omställning för oss båda att bägge var hemma samtidigt. Jag tyckte väl att han skulle kliva fram och ta ansvar, och han tyckte säkert att ja...