...

Run with me, come with me, take me away...

...

Sitter och läser kommentarerna i "min" artikel. Och "Anki" tyckte att detta var minsann en snyfthistoria, och att ensamstående mammor har inte råd med bil osv...

Till slut kände jag att jag var tvungen att svara. Får se om dom publicerar mitt svar.

Men visst, det kanske är en snyfthistoria. Men många gånger förstår jag inte ens själv hur jag lyckas få min ekonomi att gå ihop. Men en sak är säker. Jag har verkligen KÄMPAT med näbbar och klor för att kunna behålla min bil, för jag tycker den är såpass viktig för mig. Jag unnar oerhört sällan/aldrig mig själv något. Barnen går alltid först. Jag hade verkligen kunnat skriva en snyfthistoria utan dess like här. Med separation, vårdnadstvist, depression, reumatism, osv. MEN, inget av detta har fått mig att ge upp. Inte ÄN.

Att bli av med bilen fick mig ur balans. Jag grät hela söndagen. Så mycket har inte jag gråtit sen... Ja, jag minns inte. Över en bil. Men bilen är för mig självständighet, en slags frihet. Det spelar ingen roll att jag inte har råd med nya kläder åt mig själv, bara jag hade kvar bilen. Jag kände en sån stolthet att jag som ändå är ensam mamma och nu student kunda ha kvar min bil. Som jag ändå ganska sällan använde, men som verkligen behövs om man har 3 barn och ska åka och storhandla.

Idag är 4:de dagen utan bil.

Den har inte dykt upp.

Och jag har inte GETT UPP ännu. Jag har upplevt ett antal motgångar under livet, och att förlora bilen är inte det värsta. Men det är ruttet, och det gör mig arg. Det var faktiskt MIN bil. Ingen annan hade rätt att ta den av mig. (jag sitter ju ändå nu och betalar försäkring och skatt och hyra för bilplatsen, dock utan bilen...)

Så kalla det snyfthistoria eller vad som helst. En bil kommer jag att skaffa mig igen. Måste bara härda ut i 26 dagar till. Minst.

Det hela handlar om prioriteringar.