Har vart och jobbat kväll nu. Fick konstigt nog sova jättelänge idag. Annars brukar jag vara morgonpigg och vaken tidigt men inte idag. Så jag hann knappt kamma till mig så var det dags för jobb.

Jobbet gick bra.

Efter det blev jag bortbjuden på kaffe och lite sällskap, så det var ganska nice. Just nu undviker jag mitt eget hem känns det som. Känns så tomt här. Ska bli mys att få hem Saga på måndagkväll. Längtar efter lillsöto.

Efter kaffet så drog jag iväg och chaffade bror och hans gäng till krogen. Alltid lika roligt. Helst Mr Melin som alltid sjunger så vackert. Och alltid blir det NEJ ändå, stackarn... He he.

Så nu har jag precis landat hemma.

Känns som att jag har ett enormt behov av närhet nu. Skulle så gärna krypa upp i soffan och känna en varm arm runt mig. Trygg. Säker.

Nåja, den som väntar på nåt gott... :)

Känner mig ganska vingklippt för tillfället. Vet det sjutton om jag nånsin kan lita på någons beteende eller ord igen... Inte än på ett tag iaf.

Har en massa funderingar som jag går och spånar på. En massa vettiga funderingar. Tror jag. :)

Återstår att se.

NU ska jag bädda ner mig under täcket och läsa min andra bok för denna sommar.  

Jag förlorade.

Barnen får inte komma och bo hos mig.

Jag blev förvånad. Ledsen. Arg. Trodde verkligen inte detta.

Men så är det. Jag har inget att komma med. Att jag har tid för barnen och vill ta hand om dom spelar tydligen ingen roll.

Och allt detta är mitt fel. Hade jag bara inte gått med på allt från början så hade detta aldrig hänt. OM jag bara hade vart starkare redan då.

Jag var som sagt ledsen igår.

Tack för alla som ringde och pratade med mig. Tröstade.

Tack till Karro för den goda middagen och det trevliga sällskapet. Och tack Bror för att ni hängde med så jag hade nån att gå ut på färjan med. Tack Lisette för att du tog med mig på dansgolvet.

Jag hade verkligen trevligt igår. Tack till Mr K som chaffade mig ut på festen.

Men just nu så tror jag att jag har nån sorts skyddsmask på mig... Jag vill knappt tänka på gårdagens beslut, är så rädd för att bryta ihop.

Känner mig så oerhört värdelös.

Nu finns det svart på vitt att jag inte duger som mamma till mina äldre flickor. Det finns inget behov av ökat umgänge enligt pappret, alltså finns det inget behov för barnen att vara mer med mig än dom är. Dom behöver mig alltså inte. Barnen som jag har fött, burit, tagit hand om sen dom föddes, behöver inte mig. Allt jag gör för mina barn, det behövs inte.

NU kommer dom, tårarna...

Förlåt mig för att jag förlorade.

Jag vill bara krypa in i en famn och gråta...

Känner mig så totalt ensam. Värdelös.

Vill inte ha några kommentarer till detta inlägg.