Det är en SÅN dag idag...

Svårt hormonell alltså.

Sen har det vart en allmän störig dag ändå. Ja ja, nåt bra har jag iaf vart med om. :) "Väntar man på nåt gott..."

Men det är nog säkert pms. Var som ett tag sen sist. Borde vara dags för det snart??!!

Känner mig knepig i kroppen också, vill fan inte bli sjuk nu!!

Sov gott för fan. Typ.

Jaha. Vad ska man säga??

Nä, inget igentligen. Faktiskt. Jag har sagt mitt. Och det står jag fast vid.

Så är det.

Sen kanske allt hade vart annorlunda OM jag hade låtit tiden ha sin gilla gång... Javisst, absolut. Då kanske jag hade väntat, väntat, väntat lite till, för att ändå få samma resultat, dvs inget alls. Det enda det hade gett hade nog varit ännu sämre självkänsla för mig. Och ännu längre tid för att lappa ihop mig.

Jag accepterade att människan inte visste vad han ville. Varför kan han då inte acceptera att jag då inte ville vänta och hoppas kanske i onödan??!!

Jisses. Men visst, tyck att det var mitt fel. Det tar jag gärna på mig.  

Det är lätt att sakna kossan när båset är tomt.

Denna ko vill fan ändå inte stå i det båset.

Sådeså.

*ond*

Vi har promenerat till dagis i ösregn. Saga klarade sig rätt fint i vagnen, men jag blev blöt om byxorna, trots paraplyet... Ja ja.

Detta är inge kul...

JAg formligen dör en smula inombords varje gång jag lämnar sötis på dagis och hon gråter hjärtlöst. *snyft* Idag gick det bra, hon sa hejdå, vinkade, gick upp i kojan på dagis. Där uppe kom hon på att jag verkligen skulle gå, så uppe i kojan började hon gråta hejdlöst, och jag gick. Jag lämnade henne... Fyyy så jävla hemskt.

Jag VET att det går över, att hon är bara ledsen en liten stund. Men det suger ändå...

Då känner jag bara för att ta FP tills hon är sisådär 18 år. :(

Och jag vet att dom suveräna pedagogerna skulle ringa mig ifall hon var ledsen länge, och ändå så kan jag knappt låta bli att ringa dit och dubbelkolla. Dom måste tycka att jag är en skitajobbig förälder...

Usch usch usch. Usch.