Det gör man. I helgen har jag lärt mig massor. Bland annat att jag är bra som jag. För att göra en lång historia kort så blev jag lite förvirrad i helgen, jag hade oerhörda problem i mina funderingar om hur jag ska hinna både vara en mamma till min sötis och en flickvän till min raring. Jag fick det inte att gå ihop.

Jag har så många år varit "BARA" mamma. Och nu kände jag att det är det enda jag kan, det enda jag hinner (på sidan om c-uppsats och allt annat)... Att bara vara mamma.

Nåja, hur som. Den smartare i denna tvåsamhet (inte jag alltså) sa lite kloka ord och jag blev faktiskt lite rörd. (och en smula smartare). Och, vad lärde jag mig? Jo, att jag behöver inte göra nåt speciellt för att vara en bra flickvän, bara vara den jag är. Bra Paula, grattis. 30 år och det hade jag inte fattat själv... Duktigt. *host* Nå, sen var jag  mig själv, och se, det funkade ju ypperligt! Att jag alltid ska krångla till det??!!

I alla fall så är det rätt så himla sweet att inse att man har förmodligen planetens finaste pojkvän, ni andra kan känna er lite som förlorare, för jag har faktiskt den finaste av dom alla. ;) För mig är han den finaste, och min värld är lite rosa och fluffig just nu. (kan dock vara cocillanan som gör det, lite oklart). He he.

Känner för övrigt att cocillanan kickar in nu, börjar känna mig lite luden. Ska snart inta soffläge och vila mig i form. Sjukt tungt att vara hostig och sjuk och sitta och analysera till c-uppsatsen... Det går segt, men det går framåt. Att känna att analysarbetet tar musten ur en...

Torr humor. Onekligen.

För att analysera mina egna upplevelser:

Att ha en känsla av att gå in i en dimma.

Att uppleva att soffan lockar på en.

Att sitta och blogga fast man inte borde.

Ha ha, crap vad sämst. Sorry.

Att känna sig lycklig över att man gick på Nolia med den där fina skåningen. ;)