Det duger så mycket att vara hemma hos mig jämt...

Men det duger inte att planera för en gemensam framtid. Jag försöker och jag tar steg hela tiden. Men nu räcker det.

Jag vill också ha en partner som VILL leva och bo med mig. Och framförallt nån som GÖR något åt det.

"Jo jag ska sen..."

"Jag gör det sen"

"Jag har inte haft tid..."

Jag säger inte mer. Jag är så trött. Och inte kan du säga förlåt heller. Det räcker nu. Jag tar en paus.