Jag har en ålderskris. På sistone har jag känt mig gammal, lastgammal, bäst före datumet har gått ut...

Varför? Jo, för att mina barn har blivit så stora. Och om dom blivit äldre så har jag också blivit det. Jättegammal.

Min äldsta har kommit i puberteten. Ett stort steg, och även lite sorgligt att min förstfödda som NYSS tultade omkring i en söt liten pyjamas med min handväska på axeln och upplyste mig om att hon skulle ut och shoppa. Då var hon 2 år och stod med rufsigt hår i dörröppningen till köket. Pyjamasen var vit med djurmönster och gula muddar. Och nu är hon längre än mig och jag är tusen år gammal. Minst.

Så känns det. Totalt obefogat men så kan det vara.

Åldersnoja. Hur ska jag bota den?