Direktlänk till inlägg 15 januari 2015
Efter snart 4 år som sjuksköterska kom dagen då jag blev tvungen att utföra HLR i skarpt läge.
Ibland när jag kör bil sitter jag och går igenom rutinerna i huvudet, ifall att man skulle komma fram till en trafikolycka och behöva göra allt detta som vi gått igenom både på väktarskolan och senare på högskolan.
Men idag var det dags i tjänst.
Och den skräcken man haft att man skulle bli handfallen och inte agera kan jag nu avfärda.
Rutinerna satt där i ryggmärgen.
Försöka verbalt få kontakt med personen, därefter genom smärtstimuli försöka få kontakt, känna pulsen och inte hitta den... Sen planläge, kompressioner, be kollegorna larma på hjärtlarmet, samarbeta, få fram hjärtbrädan, och göra vårt allra yttersta för att rädda liv.
Ibland, eller oftast går det ju inte. Men vi gjorde allt vi kunde.
Och, hade man haft tid att reflektera så hade man nog tänkt att det är helt vrickat att ett liv bara kan slockna... Och runt omkring pågick allt som vanligt.
Ingen tid för reflektion, bara fortsätta med dagen... Mediciner ska ut, ronden ska genomföras, dropp ska kopplas, drän ska dras ut. Telefonen ringer konstant, allt ska dokumenteras... På en överfull avdelning med kaos.
Och innan hemgång fick jag helt oväntat ett knytnävsslag i magen av en patient...
Det är sånt man står ut med och råkar ut för som sjuksköterska.
Och, då har jag varit väktare, och råkat ut för våld EN gång, då är det ett brott som kallas våld mot tjänsteman.
Nu, händer det rätt ofta, och det skrivs avvikelse, men våld, slag, sparkar kommer vi aldrig komma undan. Det hör till yrket. Människor blir sjuka, dom vet inte vad dom gör. Och säkert upplevs vi som ett hot ibland trots vår vilja att hjälpa.
Varför blir man då sjuksköterska?
Varför står man ut?
Vi springer benen av oss, äter en kaka till lunch, medan man dokumenterar rondanteckningar... Enda rasten man har, är när man sitter på toa och tar dagens första kisspaus 5 timmar in på skiftet.
Varför?
Jag har blivit kallad skata, hora, lögnare osv.
Men, dom flesta är bara rädda. Dom är sjuka och vet inte vad som händer. Många säger tack. Många ler, trots att dom är i kris. Många är så tappra och kämpar. Och många blir bra.
Dom ler, tackar för en god vård trots vår brist på tid. Och vi ler tillbaka och fortsätter jobba.
Jag är väl sjuksköterska för att jag gillar att göra skillnad. Det är omväxlande, stundtals bisarrt och mitt i kaoset kan man ändå glädjas åt att man har fantastiska kollegor. Syrror, undersköterskor, kirurger, ortopeder, narkosläkare. Alla behövs.
Men visst, dagar som denna hade man velat ha löneökning med 300%. Minst.
Ok. Till att börja med: livet känns så mycket bättre. Jag har börjat KBT, detta pga min låga tolerans för stress sen min ?gå in i väggen?- episod. Och min låga självkänsla. Och det har hjälpt! Bara att inse hur knasigt man tänker när man har låg ...
Jag har tagit en paus från FB. Av flera anledningar: Det tar för mycket tid, och man sitter jämt där och dumglor. Jag gör för många inlägg, och detta tror jag bidrar till att min make ?följer? mig där, och då anser sig uppdaterad och inte beh...
Jag är så glad att jag kommit igång ordentligt med träningen. Jag mår så gott av det. Under sommaren har det blivit 3 pass i veckan, men nu när jag har varit ensam har jag bara mäktat med 2 pass i veckan. Idag var det nypremiär på gymmet. Körde 2...
Ok, sen mitt förra inlägg har det bara varit en kamp för att klara vardagen. Ensam med en 8-månaders bebis, 2 hundar, ett hus och en kommunal budget att knåpa ihop. Och lägg därtill att bebisen håller på att skaffa en till tand och INTE sovit hela nä...
Länge sen sist! Jag har prioriterat familjelivet och semester. Sommaren började rätt knackigt. Det var en omställning för oss båda att bägge var hemma samtidigt. Jag tyckte väl att han skulle kliva fram och ta ansvar, och han tyckte säkert att ja...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 |
3 | 4 |
||||||
5 |
6 |
7 |
8 |
9 | 10 |
11 | |||
12 | 13 |
14 |
15 | 16 |
17 | 18 |
|||
19 |
20 |
21 |
22 | 23 |
24 |
25 | |||
26 |
27 |
28 |
29 |
30 |
31 |
||||
|