Att vara mamma till 3 barn men att bara se 2 av dom varannan helg är tungt. Det gör ont, man saknar...

Man känner sig inte hel. Och gång på gång känner man sig misslyckad. Är jag en dålig mamma?

Jag är otroligt glad över att min mamma inte vet hur tungt det är för mig, hon tror att jag är stark. Hon ska inte behöva veta heller och oroa sig. Jag är ofta stark, men stundtals är isen för svag och jag faller igenom. Då är det tungt att ta sig upp igen. Jag älskar mina barn, och jag blir ledsen när jag hör om bristerna. Men jag har lagt ner 2 år av mitt liv på två omgångar i tingsrätten och förlorat...

Men det är mitt fel. Jag lät flickorna prova bo hos sin pappa för att se om det skulle funka, för att jag inte ville bråka. Sen fick jag aldrig tillbaka dom. Så det är mitt fel. Jag var för snäll.

Och nu är det jag som får sakna.

Det suger.

Ett råd till er andra: Var inte snäll!

Snälla flickor kommer till himlen, dom andra kommer längre än så.


Det värsta är helgerna, att längta efter sina barn, och samtidigt vara ledsen för att dom åker snart igen. Det suger.