Jepp, så är det. Idag om 6 månader står jag i kyrkan och blir Fru Raring.

Och igår, eller var det i förrgår så hade jag ett seriöst bryt. Kalla fötter? Panik? Stress? Jo, allt på en gång.

Kommer jag att hinna allt? Kommer budgeten hålla? Kommer allt klaffa? Eller får vi en bajsbrun bröllopstårta med en kamel på? Alltså ni anar inte!? Fatta vad mycket som ska fixas...

Och så lider jag av dåligt samvete. Dåligt samvete för att jag jobbar som en galning för att få till mitt prinsessbröllop som jag alltid drömt om. Jag känner mig så skyldig för att jag stundtals försakar barnen, sambon, hunden, dammråttorna you name it!

Men, nånstans långt inne i mitt kontrollfreakiga inre så förstår jag ju att vi är två om detta och det kommer att bli en del stress eftersom man tyvärr inte kan ställa sig i brudstrassen ett halvår i förväg och vänta på dagen. Det är det som är värst. Att man själva bröllopsdagen ska fixa smink, hår, kläder och se till att barnen är finklädda och KAMMADE. Hujj, det är galet. Men, jag måste nog inse att det blir att delegera. Tror att kidsen får klä på sig själv och att någon, kanske Mommo får kolla så att dom iaf har kammat sig, och inte gått lös på sminklådan och dyker upp som halloweenmonster till kyrkan.

Bridezilla? Kanske det blir jag? Kanske det är jag?

Kommer Raring att stå ut med mig i mitt hyperstressiga tillstånd eller kommer han ta sitt förnuft till fånga och fly?

Men jag vill ju så gärna att det ska bli så otroligt fint och vackert och bra. Samtidigt, om jag nu tänker på det. Så bara tanken på mig och Raring, i kyrkan tillsammans med våra vänner och familj så bara det gör ju att det blir bra, oavsett om vi får en bajsbrun kameltårta.

Så, dags för mina nerver att ta ett brejk. Det blir bra. Hur det än blir.

För vi älskar varandra och det är det som räknas.

16-07-16 det är då det händer!! <3