Ja, idag gjorde jag min sista dag som sjuksköterska på Kommunen för denna gång. 

Och, det är skillnad på hur man behandlar anställda som arbetsgivare. 

Som exempel kan jag nämna: 

Jag jobbade natt i 2,5 år på samma ställe. När jag skulle sluta så bjöd JAG på tårta, och efter det sattes det in fler skift på mig. Inget tack, inget lycka till. INGET. 

Och nu, jag har jobbat 2 MÅNADER som bemanningssjuksköterska, och inte nog med att jag fick vara med på en friluftsdag (!!) så bjöd chefen idag på fika åt mig och mina kollegor för att det var MIN sista dag. Efter bara 2 månader?! Dessutom fick jag personligen höra att jag var uppskattad, att jag hade gjort ett bra jobb och att jag var välkommen närsomhelst tillbaka om jag ville ha en tjänst. DET värmer. Det sägs mycket negativt om kommunen jag bor i, men sånt där upplever jag som positivt. Det är så man lockar folk. 

Visst känns det trist att det var sista dagen. Men nu har jag ju bestämt mig för att jag ska testa frilansa som bemanningssjuksköterska ett tag och testa det livet. Men det bemötandet idag, och dessa 2 månader, gör ju att jag absolut har en bra bild av kommunen som arbetsgivare. Men givetvis vet jag ju att det är personbundet också. Sist jag slutade på kommunen fick jag en utskällning. :D Men då var det en annan chef också. 

Nu är jag då ledig i hela 3 veckor innan nästa uppdrag kör igång. Och då blir det 9 veckor åt landstinget, på medicinavdelningen. Sen får vi se vad som händer. 

OCh nästa vecka flyger jag och min man utomlands för vår bröllopsresa. Jag har funderat varför jag inte har resfeber, och varför jag inte är sprallig och förväntansfull... Men det är för att jag är inte så sugen på att åka. Jag är sugen på sol och värme, men jag är rädd att jag kommer känna mig ensam på andra sidan jordklotet. Ensam utan mina barn... Och ensam utan min man. (för han har bara ögon för sin Ipad). Tragiskt men sant. 

Nåja, jag ska packa med löpardojjorna, så jag får väl jogga på morgonen och sola och bada ensam hela dagarna. För min man tål inte sol, och han älskar sin Ipad över allt annat. (Som exempel kan nämnas igår när jag meddelade att jag ville kela, och där låg jag nyduschad och fräsch, och han väljer att lägga sig ner bredvid mig OCH ta fram sin Ipad....) Självförtroendet stiger ju knappast efter något sånt. Och nej, jag är inte anskrämlig och ful. Inte sist jag kollade i spegeln iaf. 

Men, jag älskar honom. Jag önskar bara att jag fick känna samma tillbaka.Jag är en kvinna. Med känslor. Och jag vill känna mig åtrådd, typ nån gång per sekel. Nu är det många år sen sist jag kände det. Typ en 10 år sen sist. 

Jag tänkte på det när jag var ute på promenad. Man får aldrig det man vill ha. Man får fan nöja sig med det man har. Så är det. Förhoppningsvis hittar jag någon att umgås med på andra sidan jordklotet i 2 veckor. Annars kommer jag ha fruktansvärd hemlängtan efter barnen.