Min unge har återigen bytt fritidsaktivitet.

Från friidrott nu till innebandy, och detta är första gången hon själv uttryckt glädje och intresse över en sport. (Gläder mig som en fd innebandyspelare...)

Ikväll var det då dags för tredje träningen.

Ganska tidigt in i träningen blev Saga träffad av en ganska hård boll i ansiktet. Det blev tårar och sitta på bänken ett tag och hon ville åka hem...

Men nej, som Mamma är jag ganska hård. Jag sa: du får givetvis sitta på bänken om du inte vill vara med, men vi åker inte hem pga en boll i ansiktet, utan då sitter vi här och tittar timmen ut på de som spelar. För man ger inte upp efter en boll i ansiktet, för nu snackar vi innebandy och då kommer du få bollar överallt och ibland slag med klubban också...

Så, ungen bet ihop och gav sig ut på planen igen, och jag tror det kom några finska onda gener fram där och då. För inte en enda av killarna (var bara killar och Saga idag) lyckades behålla bollen när saga kom, hon tog bollen av alla och krigade så hårt!

I en av vattenpauserna så sa jag åt henne:
-Vad svamla du om att du skulle hem, du spelar ju jättebra!!

Saga Svarade: -Men mamma, jag visste inte att jag var såhär bra på innebandy.

:)

Thats my girl!!