Oj?! Ett blogginlägg? Sådär 1 år och 4 månader sen sist. Men så kan det gå.

Jag tänkte kanske skaka liv i bloggen lite. Kör väl en snabb uppdatering iaf.

Jag är med barn! Inte nu någon fräck nyhet, då jag vetat om det i 4 månader nu. Men det är först nu det börjar kännas verkligt. I april pissade jag positivt på stickan, och sen dess har det varit en osäker väntan på om det ska gå vägen eller ej. Så jag har inte riktigt vågat tro på att det är på riktigt. Förrän nu. Nu känner jag den lille sprattla runt därinne varje dag.

3 år tog det av missfall och försök. Hann till och med precis bli beviljad IVF och skulle börja med hormosprutorna när nästa mens kom, men den kom inte. Det var en lång väg. Och därför har jag inte vågat tro på det. Under dessa tre år så var det helt klart värst när jag fick missfall dagarna efter vårt bröllop. Då satt jag och grät i gynekologstolen totalt otröstlig.

Men nu blickar jag framåt. Att börja om igen med barn, när förstfödda precis börjat gymnasiet. Nog känns det lite galet, men kul. Det kommer bli tufft. Mest på grund av att jag kommer till största del vara ensam (igen). Mannen kommer vara bortrest på jobb, så jag får reda ut bebis och hundar och hus på egen hand. Om bara reumatismen håller sig undan så kommer det nog gå vägen med strikta rutiner. Men en dag i taget och den tiden den sorgen.

Hur som helst så är han så välkommen när han väl behagar komma. Jag hoppas han kommer i januari, men risken finns att det blir ett decemberbarn till. :)

Just nu njuter jag varje kväll/natt av att känna dom bestämda buffarna inifrån livmodern. Det är nog den mysigaste känslan som finns. Att få börja knyta an till en ny liten person. Och det roliga är att alla barnen faktiskt blev glada. Lite bestörta, men uppriktigt glada över att få ett litet syskon. Det hinner gå över 11 år mellan senaste barnet och nykomlingen. Jag behöver nog gå en blöjbytarkurs för att friska upp kunskaperna. :D

V 22 just nu. Tiden flyger fram.