Efter snart 4 år som sjuksköterska kom dagen då jag blev tvungen att utföra HLR i skarpt läge.

Ibland när jag kör bil sitter jag och går igenom rutinerna i huvudet, ifall att man skulle komma fram till en trafikolycka och behöva göra allt detta som vi gått igenom både på väktarskolan och senare på högskolan.

Men idag var det dags i tjänst.

Och den skräcken man haft att man skulle bli handfallen och inte agera kan jag nu avfärda.

Rutinerna satt där i ryggmärgen.

Försöka verbalt få kontakt med personen, därefter genom smärtstimuli försöka få kontakt, känna pulsen och inte hitta den... Sen planläge, kompressioner, be kollegorna larma på hjärtlarmet, samarbeta, få fram hjärtbrädan, och göra vårt allra yttersta för att rädda liv.

Ibland, eller oftast går det ju inte. Men vi gjorde allt vi kunde.


Och, hade man haft tid att reflektera så hade man nog tänkt att det är helt vrickat att ett liv bara kan slockna... Och runt omkring pågick allt som vanligt.

Ingen tid för reflektion, bara fortsätta med dagen... Mediciner ska ut, ronden ska genomföras, dropp ska kopplas, drän ska dras ut. Telefonen ringer konstant, allt ska dokumenteras... På en överfull avdelning med kaos.

Och innan hemgång fick jag helt oväntat ett knytnävsslag i magen av en patient...

Det är sånt man står ut med och råkar ut för som sjuksköterska.


Och, då har jag varit väktare, och råkat ut för våld EN gång, då är det ett brott som kallas våld mot tjänsteman.

Nu, händer det rätt ofta, och det skrivs avvikelse, men våld, slag, sparkar kommer vi aldrig komma undan. Det hör till yrket. Människor blir sjuka, dom vet inte vad dom gör. Och säkert upplevs vi som ett hot ibland trots vår vilja att hjälpa.

Varför blir man då sjuksköterska?
Varför står man ut?
Vi springer benen av oss, äter en kaka till lunch, medan man dokumenterar rondanteckningar... Enda rasten man har, är när man sitter på toa och tar dagens första kisspaus 5 timmar in på skiftet.

Varför?

Jag har blivit kallad skata, hora, lögnare osv.

Men, dom flesta är bara rädda. Dom är sjuka och vet inte vad som händer. Många säger tack. Många ler, trots att dom är i kris. Många är så tappra och kämpar. Och många blir bra.

Dom ler, tackar för en god vård trots vår brist på tid. Och vi ler tillbaka och fortsätter jobba.

Jag är väl sjuksköterska för att jag gillar att göra skillnad. Det är omväxlande, stundtals bisarrt och mitt i kaoset kan man ändå glädjas åt att man har fantastiska kollegor. Syrror, undersköterskor, kirurger, ortopeder, narkosläkare. Alla behövs.

Men visst, dagar som denna hade man velat ha löneökning med 300%. Minst.

-35 grader ute, då önskar man nästan att man hade en katt istället, som gick på låda...

Men vi överlevde, trots kylan.

Hittat en collage-app, och det blir ju fint som tusan när man gör egna små bildcollage. Blev inspirerad av året julkort som vi skickade ut som också var ett minicollage av vår familj.

Hade tänkt skicka denna till Mommo som ett vykort från vår jul/nyårshelg, men vykortsappen har ju bara vanliga trista format. Såna avlånga vanliga och det blev inte fint.

Får väl kanske framkalla henne lite bilder så hon har hemma.

I övrigt, jobbvecka för både mig och raring. Och idag har min stora tös vunnit sin klass i en dressyrtävling, så trist att jag inte kunde vara och titta. :/
Hon är så duktig.
Hoppas det kommer fler tillfällen.

Jag måste sluta samla på djur...

Men, är man djurvän så är man.

Fick nys om en Kanin som var i samma ålder som våran, och som fick för lite uppmärksamhet, så den har fått flytta hem till oss.

Så nu hoppas jag att den kan bli kompis med vår kanin som blev ensam i somras. :) Får vänja dom sakta till varann.

Hon har en frän mittbena.

Och näe, jag är inte tolv år. Men jag gillar djur. Hunden blev lagom glad åt ytterligare en gnagare som han inte får äta upp.

Ja, jag har varit och kommer alltid vara en looser...

Iaf när det kommer till spel.

Igår kom jag på delad sista plats i frågesport. Delade sista platsen med min 12-åring. (Samma unge som dessutom nu visar sig vara bättre i ett snowboardspel på ps3).

När jag var liten, förlorade jag i allt mot min Bror J. (Ok, jag förlorar än idag om vi spelar något, vad som helst).

Och idag var vi och bowlade. Jag kom på en knapp 3:dje plats, slagen av 12-åringen som kom på delad FÖRSTA plats! Var knappt så jag slog 9-åringen...

Och finnen i mig blir sur och jag misstänker en slag komplott som innehåller gemensamt fusk av alla som är bättre... ;)

Jag är ju van att förlora mot min bror, men hur ska jag tackla att jag är en looser när han inte är med?

Nä, dom har säkert fuskat.

Nåja, i bastun vinner dom inte, där är jag ohotad vinnare som sitter kvar längst och den som öser mest. Det kan ingen ta ifrån mig. Moaha!!

Dags att gå och dra igång bastun med andra ord. Payback! :)

Ja, nu har vi firat jul en gång till, med barnen på plats, och ikväll hade vi ett mysigt nyårsfirande.

När barnen kom så startade dom tjatandet: När kommer Eric hem, när får vi öppna klapparna??
Den frågan fortsatte dom sen att ställa var tionde minut.

Men sen var det dags!

Frida hjälpte till att gräva under granen och dela ut klappar, och tjoandet över de fina klapparna var underbart att höra. Alla var nöjda.

Jennifer fick en ny innebandyklubba och en ny myströja, så hon slipper låna min. Saga fick minecraftlego och minecraft till ps3. Frida fick en sen länge efterlängtad ny kickbike, med stora hjul. Så sen dess har kickbiken rullat inomhus här hemma, och barnen har suttit och spelat timtal på ps3: an. :)

(Jag kan nämna att kickbiken var jättekul!! Vill också ha!!)

Jag fattar verkligen inget av minecraft. Man kan tydligen bygga, och slå sönder stenblock. Och grafiken är åtta steg bakåt i utvecklingen, men ungarna gillar det, och jag har flera gånger kommit på mig själv att sitta och titta när de spelar, så lite intressant är det säkert.

Sen var det dags för vårt nyårsfirande.

Vi startade dagen med att sova till nästan 12. Frida och Saga kom och väckte oss tio i 12, och upplyste om oss vad klockan var. :D
Skönt att sova när man är ledig.

Och medan Raring och jennifer for ut på jakt efter kom-loy:er så for jag ut med skidorna och Rex. (Frida och Saga satt fast i Minecraft).
Jag och hunden tog oss runt hedspåret, efter en initial ograciös vurpa, då hunden tyckte vi skulle åt ett håll, och jag åt ett annat.... Men runt tog vi oss, trots risiga spår, och trots min obefintliga kondition. Jisses, nu måste både jag och hunden börja träna igen.

Efter det tog vi en gemensam nyårsbastu och därefter lagade vi tacos ihop. Eller, jag och Jennifer fixade käket. Småflickorna dukade och Raring var upptagen vid datorn. Teamwork när det är som bäst. ;)

Vi har som tradition att göra tacos på nyår när barnen är här, för det gillar dom, och det gillar vi. Alla är nöjda.

Frida tog en fin bild på mig och Raring, det är så sällan vi finns på bild tillsammans.

Och, till råga på all julmat, all tacos, allt slisk, så ville Saga baka nåt från sin "gör ditt eget godis-boken" som hon fick av tomten. Hon valde att göra egna marsipanfigurer.

Och tillsamman gjorde vi grisar, hamburgare, enhörning, snögubbar, våfflor och jag tror en av figurerna ska föreställa en mobiltelefon, den längst ner i mitten. Det var roligt, och kreativt, och jag fattar inte att barnen åt upp ALLT sen. Yäk!!

Sen tjatades det om nyårsraketer, så vi gick ut och lattjade med tomtebloss.

Tomtebloss är mysigt. :)

Äntligen, efter timmar av väntande av förväntansfulla barn och vuxna var det dags för 12-slaget. Och ut gick vi, och Raring smällde av sina fyrverkerier och vi stod och tittade på andras fyrverkerier och lyktor. (Vi fick inte tag på några, alla var slut). Jag kan tycka att det är mysigaste kvällen på hela året. Att stå mitt i natten, tillsammans med dom du älskar och titta upp mot himlen och se alla fantastiska färger och ljus och känna att nu går vi tillsammans in i ett nytt år. Vi var ute rätt länge, tog en gruppkram, sen gick vi hem. Småtjejerna gick in för att borsta tänderna, och jag tog med mig Jennifer och hunden på en kort promenad.

Nu ligger barnen och sover, och jag sitter i soffan med Raring och känner mig lycklig. Jag har en underbar familj, underbara bröder (och respektive), underbara arbetskollegor och ett bra jobb.

2015 kommer bli ett riktigt bra år, jag vet det. Nya vänner, nya erfarenheter och nya mål.

Hepp, idag skivade vi skinkan i sista skivor. Så nu kan vi nästan säga att julen är över. ;)
I år har det bara varit jag och Raring hemma. Och jag har jobbat. Så, så otroligt mycket julfirande har det inte blivit, men jag tycker ändå att vi har haft det mysigt.

Det bästa var ju att äta varm risgrynsgröt och skinkmacka. Så otroligt gott!! Sen blev ris-a la-maltan jättegod!! Mumms!!

Sen har vi öppnat våra paket och jag är jättenöjd! Och igårkväll fick jag en presentpåse av min kollega, med the, choklad, kaffe och lite allt möjligt, och det var så himla gulligt av henne att ge det åt mig. :) Man blir glad.

Nu har stortjejerna åkt. Ledsamt. Frida sa att hon skulle sakna mig jättemycket, och jag saknar alltid dom båda jättemycket. Ofta går det bra, men lika ofta är det så tungt att inte ha barnen här. :(

Jag fick mig iaf en långpromenad idag med Jennifer, det är hon som spurtar iväg med sparken.

Jag saknar dom så mycket.