Liten, söt, ond...

Senaste inläggen

Av Paula - 10 februari 2019 16:57

Eller är det kört?

Jag tror att det är kört faktiskt.

Man kan väl inte hålla på att harva i all evighet. Det är som inte riktigt värt det.

Av Paula - 5 februari 2019 22:34

I mitt förra inlägg skrev jag att jag hoppades att det INTE skulle bli så kallt, så att vi kunde fortsätta med promenaderna... och kallt blev det.

Hela tiden -20 till -25 och till och med -29... jag blir galen!
Idag gick jag med stora hunden, och barnvagnen på en kort 30 minuters promenad i -23. Men det känns inte kul. Lillhunden klarar inte den kylan, och jag går gärna längre. Men jag är så orolig att lilla Thor ska frysa om ansiktet i vagnen.

Det får gärna bli lite mildare. Faktiskt.
Hundarna får så lite motion, och jag med. Och jag gillar att vara ute. Usch.

Och lilla Thor han bara växer. Äter, sover och kissar. :)

Thor har världens bästa storasyster. På riktigt! Hon är snabbt framme och tröstar om han börjar kinka, och hon är så otroligt hjälpsam! Jag är så stolt över henne! Hon är bäst!

Dom är så fina! <3

Av Paula - 22 januari 2019 23:28

En aning av rutiner har jag och lilla Thor skaffat oss. De består av matningar, blöjbyten, promenader med barnvagn och hundar och sovning.

Det är ibland rätt tufft under veckorna när jag är ensam. Men det är bara att gilla läget och hoppas att det inte blir svinkallt väder, så man kan fortsätta gå ut med hundar och bebis.

Av Paula - 5 januari 2019 14:05

Den 29/12 2018 kl 23:42 föddes vår lille Thor.

Värkarna började komma kl 01 på natten, och kl 04:30 åkte vi in då det var 4 minuter mellan. Fick där en sovdos då jag inte sovit på 2 nätter och fick några timmar välbehövlig sömn på morgonen.

Öppningsfasen var sinnessjukt lång... trots att det är mitt 4:de barn. Jag gissar att det har med ärrvävnad efter koniseringen att göra. På eftermiddagen var jag bara öppen 5cm. Barnmorskorna tyckte det gick för sakta så de tog hål på hinnorna. Jag kunde inte kissa själv heller under förlossningen så det blev tappning var 3-4 timme. Tyvärr hjälpte inte att ta hål på hinnorna att sätta fart på öppnandet, så det blev värkstimulerande dropp på kvällen. Hände inte mycket då heller, så de ökade till dubbel dos... då brakade helvetet lös!

Hamnade i en sån värkstorm med kraftiga täta värkar som aldrig släppte helt i pauserna. Jag fick total panik! Jag skrek efter epidural och att de skulle stänga av droppet! Hyperventilerade lustgas och började hallucinera. Till slut fick jag epiduralen, efter lite kämpande, personalen fick hålla fast mig, jag var helt panikslagen. Stackars narkosläkaren. :( Men epiduralen funkade, och droppet stängdes av en stund så att min kropp fick återhämta sig.

Sen fortskred öppningsskedet bra och någon timme senare föddes ett litet gossebarn. Med facit i hand borde jag ha tagit epiduralen innan värkstimulerande droppet, men det är lätt att vara efterklok. Krystningen gick på ett par minuter och i övrigt var det en helt ok förlossning, om än väldigt lång och uttröttande. 19 timmars kamp på förlossningen, och jag är så glad att min kropp orkade hela vägen in i mål trots att jag inte fick behålla någon näring pga kräkningar.

Min man var till stort stöd under hela förlossningen och jag är tacksam över att han fanns där vid min sida hela tiden.

Vi gick mycket i sjukhuskorridorerna.

Lustgasen fungerade jättebra. Och jag andades fint genom värkarna ändå tills de kopplade droppet på.

Thor 3495 gram och 50 cm
Helt perfekt och fullkomligt underbar! <3
Välkommen till familjen.

Av Paula - 27 december 2018 07:46

En milstolpe avklarad, dvs ingen bebis på julafton! Såg däremot att en av mammorna i mammagruppen fick en söt liten son på julafton. Hon var den som var beräknad först av oss mammor, sen är det min tur. Få se om den ordningen håller i sig eller om någon smiter in där mellan.

Nu till gnället!
Jag har blivit krasslig! IGEN! Jag blir galen! Hostar, snorar, rösten håller på att försvinna och jag känner mig risig deluxe! Nu vill jag absolut INTE börja föda barn. Jag vill vara frisk och pigg!

Jag hoppas kroppen gör av sig med denna förkylning snabbt så jag är pigg till nyår. Hade varit kul att föda barn 1/1.

Av Paula - 23 december 2018 14:08

Kallt ute och ingen bebis på gång ännu.

10 dagar kvar.

Av Paula - 20 december 2018 23:46

Nu går tiden sakta. Eventuellt står den still...

Jag är ambivalent. Å ena sidan är jag en smula less på att vara gravid nu. Känner mig stor, tung, osmidig osv...
Å andra sidan känner jag mig inte redo ännu för en bebis?! Och hur ska jag hinna bli redo på mindre än 2 veckor? Jag kommer nog inte bli mer redo än såhär?

Det är ändå över 11 år sedan sist, och jag har hunnit bli bekväm. Det är skönt med stora barn som sköter sig själv. Och nu börjar man om från början?! Jisses. :) Nog är man lite knasig.

Oavsett så är han efterlängtad. Av oss alla. Och jag har nu såna besvär så det känns som att han kan komma närsomhelst.

-Magen är i totalt uppror och lös.
-Blodtrycket har stigit till 130/86.
-Sammandragningarna gör av och till ont.
-Jag upplever att jag är mer hungrig och äter oftare nu, som att ladda upp.
-Sover otroligt mkt.

Bara han inte kommer på julafton.

Av Paula - 14 december 2018 07:48

Jisses vad denna graviditet har gått fort! Just nu känns det som att bebis kan komma när som helst.

Mycket har hänt sen senaste blogginlägget.

Jag och Maken var i en bilolycka. Fruktansvärt! Enorm smäll, efter en avåkning i snömodd rätt in i en tall. Tvärstopp tog det, ont gjorde det och den initiala skräcken försatte mig i chock tills jag kände bebisen röra sig i ambulansen påväg till akuten.

Vi klarade oss alla utan större skador, även hundarna. Hade hemskt ont i typ 2-3 veckor efteråt i bröstkorgen, svanskotan och smalbenen. Men skönt att det gick bra.

Samtidigt som bilolyckan gick jag även på graviditetsledigt. Missade sista jobbnatten pga olyckan, men det var inte aktuellt med jobb då ändå. Så med det sagt så har jag varit ?ledig? 5 veckor nu, och det känns ingenstans. För i gengäld har det varit mycket politiskt jobb istället. Utbildningar, nya uppdrag, konflikter osv.

Alla förberedelser här hemma är klara.

Nu är min största oro att förlossningen sätter igång när maken är i Stockholm... det känns inte roligt att ständigt oroas över det. Skönt att han kommer hem ikväll iaf. Hoppas jag. Flyget är ju inte att lita på.

Magen är stor nu tycker jag. Och mina långpromenader med hundarna börjar gå riktigt långsamt och tungt.

Sammandragningarna kommer ofta, och ibland är det nog rena förvärkar eftersom att dom gör rätt så ont. Nu är han välkommen när han än behagar komma, men efter nyår hade varit bra. Jag tror dock inte att han håller sig därinne så länge, men hoppas kan man ju. :)

Presentation

Fråga mig

12 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards